Stress och serier

torsdag 8 mars 2012

Det är rätt mycket på universitetet nu. Mycket som i att jag måste repa in ett manus till nästa vecka eftersom min lärare inte kollade med huvudläraren innan han godkände en sak. För att dra det kort; jag ville helst inte skådespela (inte för att jag ogillar det, bara det att det var ALLT jag gjorde under gymnasiet) utan göra teknik - skapa en ljudbild, film etc, och det var min lärare helt med på - jag hade en grupp också, skulle göra en restauranghiss (en så kallad dumb waiter), men det fick jag inte göra. Då vi var sex personer i gruppen, så delade läraren in oss i två grupper om tre och tre. Det visar sig att det fick han inte. Fantastiskt.

Det känns rätt okej ändå, fick panik när jag helt plötsligt skulle regissera, och nu ska jag skådespela istället. Vi får se hur det går - men det ska nog gå bra.

Jag gjorde ett långt uppehåll med att titta på Pretty Little Liars men jag har kommit i gång nu igen. Dessutom så har jag också börjat titta på Switched at Birth. En serie som handlar om två flickor som gavs till fel familj på sjukhuset när de var nyfödda. Den ena tjejen är döv så det är en tvåspråkig serie med både engelska och ASL!

Misja Evrovizija 2012

fredag 24 februari 2012

Snälla, Slovenien, skicka den här låten!

Om Eva Boto sjunger lika bra live så kan ni väl snälla, söta, rara skicka med henne en power ballad till Baku! Den kanske kan slå Maja Keucs trettonde plats från förra året.

I dag är det också final i Finlands uttagning Uuden Musiikin Kilapailu. Hoppas på Pernilla Karlsson med den svenska låten När jag blundar. Samtidigt, ungefär kanske, så är det dags för final i Eurosong på Irland. Har inte lyssnat in mig på låtarna precis, men Jedwards låt har jag hört, och jag vet inte, den är bra - det är inte det - men jag vet inte om det håller. I och för sig så höll det ju rätt bra för Lena förra året. En tionde plats av tjugofyra möjliga är inte helt fel.

Jag missar Melodifestivalen på lördag. Så jag får se det på söndag i stället. Alla säger Danny vidare. Tyckte inte att 'Amazing' var något vidare. Hellre Miskovsky x 100 till Globen, men han är given. Han har ett SUPERLÅGT odds.

A Dangerous Method

torsdag 23 februari 2012

Regissör: David Cronenberg
Manus: Christopher Hampton (Bok: John Kerr: A Most Dangerous Play.)
Tid: 99 minuter
Skådespelare:Michael Fassbender, Viggo Mortensen, Keira Knightley, Vincent Cassel
Premiärdatum: 10 feb


Filmen utspelar sig mellan sent artonhundra tal till efter första världskriget, och handlar om psykoanalysens vagga med Carl Jung och Sigmund Freud.

Jung (Fassbender) får en ny patient, den unga ryskan Sabina Spielrein (Knightley) som är svårt psykiskt sjuk. Jung praktiserar det nya på psykosanalysområdet: samtalsterapi (Freud var den som kom på den)   på sin patient och genom den så kommer han närmare och närmare ett svar på varför Sabina får anfall av panik och att den nya terapin faktiskt fungerar.

De två fattar tycke för varandra vilket är ett problem då Jung är gift och har barn (med flera på väg med sin fru). Då han får en ny patient, också han psykoanalytiker, Otto Gross (Cassel), så får han genom samtal med denne så kommer Jung, och Gross leder honom in, att ta upp denna attraktion han håller för sin patient. De inleder ett sexuellt förhållande.

Tiden går och Sabina är inte längre patient utan universitetsstudent och även en blivande barnpsykiatriker. Jung har stött bort henne. Hon är på väg att falla tillbaka, men gör det inte.

Min åsikt:
Alltså, inget ont om skådespeleriet. Det var väldigt bra spelat från alla - speciellt från Keira som jag bara har sett i mer lätta filmer (läs Pirates of the Caribbean), och jag tyckte att hn klarade av den här rollen med glans! Blev positivt överraskad. Också glad att se Mortensen igen. Har inte sett honom i en storfilm på mycket, mycket länge.

I övrigt så kändes det som att det här inte var en film för mig. Alls. Den var alldeles för lång och J, som jag gick med, sa att efter 20 minuter så kändes det som att vi hade suttit där i två timmar. Det är ju inte bra i en film. Men det beror ju på vilken sorts person som går och tittar också.

Mitt betyg: 2 av 5. 

Roligaste ögonblicket var när, strax efter att filmen hade börjat, så kom det in fem stycken tjejer.

Tjejer: Vi är ensamma!!/Varför är det så mörkt?

Saken hör väl dit att de var sist in, och att det var mörkt för att filmen precis skulle börja.

När tiden går så blir

Söngvakeppni Sjónvarpsins 2012

lördag 11 februari 2012

Min favorit i den isländska finalen vann! Jag hade hjärtklappning då den, i mitt tycke, rätt dåliga rap-latino-disco låten Stattu Upp med Blár Opal var den andra låten i superfinalen.

Men Jónsi och Greta Salomé vann. Ordningen är återställd. Skönt.

I Norge vann också en av mina favoriter.

I Melodifestivalen så blev det väl ett helt okej resultat. Det var inte ett jättebra startfält i kväll.

Mundu efter mér. (det här är från semifinalen.)

A Monster in Paris

fredag 10 februari 2012

Originaltitel: Un monstre à Paris
Regissör: Bibo Bergeron
Manus: Bibo Bergeron och Stéphane Kazandijan
Tid: 90 minuter
Röstskådespelare: Vanessa Paradis, Bob Balaban, Adam Goldberg, Matthew Geczy, Jay Harrington, Danny Huston, Sean Lennon och Madeline Zima
Premiärdatum: 27 januari

Bild tagen från http://www.empirecinemas.co.uk

Vår historia utspelar sig i Paris under floden Seines översvämmning 1910. Vi träffar karaktären Emile som arbetar på en biograf. Han är förälskad i Maud, den söta tjejen som säljer biljetter till biografen.

Emile har en vän som heter Raoul som äger en budfirma. Han är något av en uppfinnare och har fixat upp sin budbil som han har döpt till Katherine. Han drar med sig Emile på ett budjobb till en botanisk trädgård/laboratorium. Professorn som arbetar där är borta på ett arbete i New York så hans intelligenta apa, Charles, håller kollen.

Raoul tar sig in och börjar hålla på med professorns kemikalier och råkar, på så sätt, skapa ett monster. Han blandar en förstoringskemikalie med en som ger den som dricker den/andas in den en jättebra sångröst. En loppa från Charles får det hällt över sig och vips så är Monstret i Paris löst.

Lucille är en populär cabarésångeska på en klubb i Montmartre. Hon och Raoul har känt varandra sen de var barn och har ett retfullt förhållande; nästan ett hatiskt sådant, fast man märker att de har något på gång. Lucille är uppvaktad av Préfet Maynott, poliskaptenen.

Hon träffar på jätteloppan som hon döper till Francoeur ("It means gentle heart.") och gömmer honom inne på klubben. I och med att han fick drycken för bra sångröst över sig så kan han också spela instrument och skriva musik som om han aldrig har gjort annat.

Min åsikt: 
Jag visste inte riktigt vad jag väntade mig. Trodde att den skulle vara helt okej. Jag hade fel. Den var jättebra! Det var en otroligt söt film.

Relationen mellan Lucille och Francoeur var otroligt bra gjord. Temat var att man inte ska döma någon - det spelar ingen roll om du är en jättestor loppa eller en apa som kan skriva lappar - du har rätten att göra det du vill i alla fall. Jag gillade också att det var en, kan man säga, barnanpassad deckare då Préfet Maynott försökte hitta Francoeur på ett nästan maniskt sätt (tänk Gunvald i Beck-filmerna, ungefär). Jag gillade också kärleksrelationerna. För en gångs skull så var en huvudperson en BLYG man och inte en BLYG tjej.

Animationen var också bra, tyckte jag. J sa att man märkte att den var gjord för 3D (vi såg den i 2D), men det märkte inte jag alls.

Jag älskade sångerna i den. Speciellt den här!

Den får 4/5 av mig.

Melodifestivalen Deltävling 2 från Göteborg

torsdag 9 februari 2012

Jag älskar Melodifestivalen. Kan man se Melodifestivalen från Wales undrar ni nu? Japp, det kan man. Och det är fruktansvärt bra kvalitet på bilden också med tanke på allt. Det funkade utmärkt att titta på lördags. Jag och J satt och tittade på mitt rum här. Min favorit Loreen gick vidare med Euphoria och det var jätteskönt. Gillade inte hennes låt förra året under festivalen, men efter festivalen så seglade den upp som min favorit. Den är jättebra.

Lyckades få tag på Euphoria innan SVT tog bort dem också.

Men deltävling 2 då. Våra tävlande:

1. Soldiers
Artist: Ulrik Munther
Text och musik: Joy Deb, Linnea Deb, David Jackson, Johan Åberg och Ulrik Munther

2. Baby Doll
Artist: Top Cats
Text och musik: Lina Eriksson, Mårten Eriksson och Susie Päivärinta

3. I din himmel
Artist: Sonja Aldén
Text och musik: Bobby Ljunggren och Peter Boström

4. Aldrig Aldrig
Artist: Andreas Lundstedt
Text och musik: Maria Marcus, Niclas Lundin och Randy Goodrun

5. Stormande hav
Artist: Timoteij
Text och musik: Kristian Lagerström, Johan Fjällström, Stina Engelbrecht och Jens Engelbrecht

6. Shout it Out
Artist: David Lindgren
Text och musik: Tony Nilsson och Fernando Fuentes

7. Det går för långsamt
Artist: Mimi Oh
Text och musik: Anton Malmberg Hård af Segerstad och Niclas Lundin

8. Ge aldrig upp
Artist: Thomas Di Leva
Text och musik: Thomas Di Leva

Av genomlyssningen av de en minutklipp som SVT släppte under dagen så ligger Thomas Di Leva, Timoteij och Mimi Oh högt i kurs hos mig! Blir inte ledsen om det går bra för David Lindgren heller. Dock så förstår jag inte vad Top Cats gör i tävlingen, men det kanske bara är jag? Rockabilly har haft sin tid i festivalen.

Skadeglädje och minnen

onsdag 8 februari 2012

Nästa vecka så har jag något som kallas för Reading week, rent översatt så kan man säga att det är en Studievecka. Har inga ordinarie lektioner under den veckan, men jag kommer att ha två långa lektioner i Technology and performance. Min grupp ska skapa en ljudbild på temat: The City in the Forest.

Jag gillar att göra ljudbilder och har ett par idéer... ska göra en enkel mash-up. Tar väl en timme eller så till förarbete och sedan en timme för genomförande ungefär. Allt är möjligt.

Men till skadeglädjen då! Min årskurs har en uppsats om modernism som ska in på måndag. Alla klagar över att de inte är klara. Jag blev klar för en vecka sedan. Så.. HA! Det bästa är att jag är väldigt nöjd ed den också, men då kommer det väl att gå skit. Hoppas att det går bra!

Då HAIR spelade sin sista föreställning i söndags så är det massor av hej då-meddelanden i Facebook-gruppen. Tydligen så kommer många att vara med i Jesus Christ Superstar som sätts upp i Stockholm vid påsk. Men i alla fall, började titta i genom de få blogginlägg som jag skrev januari-februari-mars förra året och minnen bara flödar upp.

Stressen. Peppen. Känslan att stå på en så stor scen. Känslan att känna sig viktig. Känslan att ha tillgång till platser som många inte hade. Så löjligt, men det kommer alltid att förbi ett mycket starkt minne för mig. Att jag faktiskt fick spela på premiären dessutom.

Självgott meddelande slut.

Man on a Ledge

tisdag 7 februari 2012

Bild tagen från: http://screenrant.com

Regissör: Asger Leth
Manus: Pablo Fenjves
Tid: 102 minuter
Skådespelare: Sam Worthington, Elizabeth Banks, Anthony Mackie, Jamie Bell, Ed Harris och Génesis Rodríguez
Premiärdatum: 3 februari

Filmen handlar om ex-polisen Nick (Worthington) som är oskyldigt anklagad för att ha stulit en mycket dyr diamant från stjärnmäklaren David Englander (Harris). Nick rymmer från en begravning och bokar rum på ett hotell i centrala New York.

Efter ett kort ögonblick så kliver han ut utanför fönstret och står på kanten som om han ska hoppa. Han blir snabbt sedd och plötsligt står det en stor folkmassa nedanför. Polis och brandkår kommer till platsen och kort där efter även media.

Nick begär en speciell medlare, en Lydia Mercer (Banks), som kallas dit.

Under tiden detta pågår så påbörjas en operation av Nicks bror Joey (Bell) och hans flickvän Angie (Rodríguez) som bryter sig in i Engelder’s kontorskomplex för att stjäla diamanten som Nick blev oskyldig anklagad till att ha stulit.

Min åsikt: 

2012 verkar bli polisernas och CIA-agenternas år. Det är hur många filmer som helst om lagens väktare varav merparten verkar gå ut på att de har blivit felaktigt dömda och ditsatta för brott som de inte begått, men på något vis så kändes det även som om denna film hade något speciellt. Den kändes rak, enkel. Karaktärerna var lätta att ta till sig och det förhållanden som karaktärerna hade emellan sig kändes äkta – speciellt mellan Bell och Rodríguez karaktärer.

Actionscenerna kändes lite övergjorda med biljakter, hopp genom hisschakt och liknande, men de var ändå spännande nog för att man inte skulle tycka ’seriöst?’ och att man hade sett samma sak tusen gånger förut.

Manuset var roligt på ett ganska subtilt sätt – det var inte en framfusig humor och ingen av karaktärerna kändes som att de var där enbart för den komiska effekten (se Simon Pegg’s karaktär i Mission Impossible-filmerna). De kändes som vanliga människor med ett mål. Joey och Angie (Bell och Rodríguez) användes sig av vanliga prylar/verktyg för att ta sig in och det ökade den realistiska känslan.

Av mig så får Man on a Ledge 4 av 5.

Ett försök

lördag 4 februari 2012

.. för första gången någonsin så har jag försökt att se alla filmer nominerade för Bästa Film till årets Academy Awards (dvs Oscars). Filmerna är:

The Artist av Thomas Longmann
The Descendants av Jim Burke, Alexander Payne och Jim Taylor
Extremely Loud & Incredible Close av Scott Rudin
Niceville (Eller The Help som den hette här i UK) av Brunson Green, Chris Columbus och Michael Barnathan
Hugo Cabret av Graham King och Martin Scorsese
Midnight in Paris av Letty Aronson och Stephen Tenenbaum
Moneyball av Michael De Luca, Rachael Horovitz, Brad Pitt
The Tree of Life av Sarah Green, Bill Pohlad, Dede Gardner och Grant Hill
War Horse av Steven Spielberg och Kathleen Kennedy

Av dessa nio nominerade så har jag lyckats se fyra: The Artist, The Descendants, The Help och War Horse.

Personligen så tycker jag att The Help förtjänar alla priser som den kan få!

Hej igen!

Jag har bestämt mig för att börja blogga igen. Jag vet ännu inte rikigt om vad, men eftersom jag ser mycket film så kommer det nog att handla rätt mycket om film, men det tillsammans med mitt dagliga liv och vad jag håller på med. Det kanske inte blir varje dag, men jag ska försöka att blogga någon dag i veckan i alla fall bara för att jag vill och kan.

Som alla vet (man måste väl ha bott under en sten för att missa det) så har ju Melodifestivalen dragit i gån igen. Eller ja, i morgon, men de har ju repat i ett par dagar. Jag följer alla schlagerbloggar som jag kan lägga vantarna på men jag lägger mest krut på den här, den här och den här. Älskar, älskar, älskar!

Av vad jag har hört så har nog Loreen, Abalone Dots och Death by April mig varmt om hjärtat. Thorsten Flinck och hand Revoultionsorkester är sådär lite härligt proggigt som jag minns från min barndom, ungefär.

I morgon så får vi se hur det går. Jag hoppas mest på finalplats till Loreen. Kan sägas att jag först tyckte att henne låt förra året var JÄTTEKONSTIG. Jag spelar den fortfarande och ofta. Den är helt fantastisk! Inte nog med det så verkar ju Loreen vara en trevlig prick, och inte mindre så är hon en jättebra sångerska!

Fick veta på Facebook att SVT sänder det så att man utanför Sverige kan titta också. Det värmer ett liten schlagerhjärta. Jag ska köpa popcorn och mysa framför datorn. Kanske blir det glass också. Får se. Får se om J också vill titta med mig, eller om jag ska titta själv.

Förra året så hade jag ju en '60 böcker'-lista. I år ska jag ha en '60-filmer'-lista. Det kommer vara en blandning mellan biofilmer och filmer som jag har velat se länge. Mest bio, tror jag. Det kommer så mycket bra i år!

Genuina anteckningar från en föreläsning på universitetet