Glasgow dag 3 - Nyårsafton

måndag 3 januari 2011

Ännu ett inlägg om resan. Det här är dock inte skrivet under 2011 första timmar utan det skrev igår kväll. Enjoy.

Klockan ringde och det var samma visa idag igen. Vi ville egentligen inte gå upp, det var ju så skönt att ligga kvar i sängen. Men vi kom upp och någon av oss drog upp gardinerna. Då upptäckte vi att det stod en man på taket på byggnaden mitt i mot vårt hostell och vi drog snabbt igen gardinerna igen. Vi ville ju inte att han skulle kunna se in på oss.

Vi gick ner till frukost och åt. Jag åt inte så mycket. Jag gillade inte frukosten nämligen, som jag ju skrivit förut. Vi gick sen upp på rummet igen och klädde om till lite mer festligare kläder. Jag satte på mig linser också eftersom panto:n skulle vara i 3D (på vissa ställen) och det är jättejobbigt att ha dubbla glasögon.

Vi hade kvällen innan letat efter en grekisk restaurang som vi hade hittat på Internet flera månader innan vi åkte, men vi lyckades inte hitta den så vi bestämde oss för att äta italienskt igen och bokade bord på La Vita som vi ätit på första kvällen. De hade lediga bord. ’Hurra’, tänkte vi. Vi fick bord till 17.30.

Det gick snabbt att komma ut till SECC och vi var där rätt långt innan panto:n skulle börja så vi gick runt lite där, besökte damrummet och lite sånt. Sedan så satte vi oss utanför Clyde Auditorium i en busskur (eftersom Glasgow inte har speciellt många bänkar…) och pratade lite. Johanna började oroa sig och sa att ’Det känns som att John inte kommer att vara här.’, jag svarade något i stil med ’Tyst med dig’.

Vi kollade efter andra som gick in (vi ville inte vara först in). Vi gick i alla fall in och en vakt pekade ut vägen som vi skulle gå för att komma till våra platser senare. Vi köpte sedan program (4£) och läste igenom dem. Jag gick på toaletten och Johanna köpte vatten och sen så stod vi och väntade på att bli insläppta. Det tog ett tag.

Vi kom in, tog våra 3D-glasögon och gick ner till rad 3. Miley Cyrus var på och jag sjöng med. Faktiskt så gillar jag titellåten till Hannah Montana, faktiskt. Bredvid Johanna satt en kvinna som hade kommit från USA för att se.

Det visade sig (som jag fick kommentarer om) att John hade influensa och inte var där, men hans brorson Greg Barrowman skulle spela titelrollen istället. Det visade sig också att The Krankies (som vi inte trodde skulle tillföra någonting) var hur roliga som helst – och de gick utanför manus en hel del. Skrattade mycket under föreställningen.

När det var slut så gick vi runt, men vi var lite nervösa och inte så på… Men vi pratade med Pete Gallager (underbart elakt skratt + väldigt trevlig!). Greg skyndade förbi och vi vågade inte ropa efter honom och säga att han var jättebra.

Vi åkte tillbaka och hann gå tillbaka till hostellet med våra program innan vi formal dress power walk:ade till restaurangen. Det verkade som att alla på restaurangen kände igen oss och en av kyparna drog i min halsduk… Johanna kom på att de var glada därför att de skulle vara lediga dagen därpå. Vi åt stekar, båda två. Helt okej.

Och sen. Sen var det inte långt kvar till partyt. Vi gick runt lite och flummade. Gick in på ett Tesco och köpte lite godis. Sen fick vi komma in! Man fick inte ha med sig flaskor utifrån med sig in så jag var tvungen att slänga min behändiga Loka-flaska. Köpte en ny vattenflaska inne på området senare.

Det tog ett tag för Hogmany att börja på riktigt men när det väl började ojojojoj, vilket party! Jag tror att jag och Johanna dansade i tre timmar i sträck. Johanna dansade något som tydligen var ett steg i en folkdans och jag hakade på. Det gick rätt skakigt, men jag tror att jag kan det nu.

Johanna fick en läskig snubbe på halsen. Han hette Patrick MacFadden. Vi drog oss bort från honom.

Runt kvart i elva upptäckte jag att min mobil var borta. Jag trodde att den skulle vara borta för alltid. Antagligen hade en snubbe som jag dansade med tagit den när han virvlade runt mig (riktigt bottennapp för den killen; jag har en ny (fast ändå uråldrig) Nokia från Clas Ohlsson), eller så tappade jag den under sagda dans. Jag trodde att hoppet var ute och att den krossats under alla fötter. Men vi gick först runt och kollade upp om det fanns något Lost & Found på området vilket det tydligen inte gjorde… Men jag blev pekad till polisen (och sen runt på hela området… ehh). Gick i alla fall till polisen (som hade en husbil på området…) Då skedde detta utbyte:

Polis: Are you from Glasgow? (skotsk dialekt)

Jag: No (walesisk dialect)

Detta har jag och Johanna sedan dess gått runt och sagt till varandra. Ingen annan kommer ju fatta det. Man behövde vara där. Samma sak med Patrick.

Klockan blev tolv. AULD LANG SYNE!!!

Sen gick vi hem. Jag hade skadat foten i allt dansade och fick halta hem. I brist på bandage använde jag en ren strumpa. Fungerade rätt bra. Somnade väldigt fort, om jag minns rätt.